Det går inte så bra för Kristersson

Moderaterna sladdar i SCB-mätningen, och förtroendet för statsministern är lågt.

Förr i tiden var SCB:s väljarundersökning en mycket säker indikation på var väljarna befinner sig. Och juniundersökningen ett valår brukade överensstämma med valresultatet hösten samma år. Fortfarande är SCB:s den största och bästa opinionsmätningen.

Men de är inte lika säkra som tidigare. I flera val har SCB:s rapport ett valår gett en bild av väljarnas preferenser, medan valet sedan slutade på ett helt annat sätt. Det kan hända saker i opinionen som SCB:s undersökningar, som har en längre mätperiod, inte fångar upp.

Otrogna väljare

Partiernas stabila väljarbas är dessutom mindre än tidigare. Det är färre som röstar på ett parti även om ”det har en häst som partiledare”. Väljarna har blivit mer otrogna och kan byta parti och block mer obehindrat.

En gång var blockbytarna få och fokus låg mer på att mobilisera ”sina egna”. Men nu har marginalväljarna och partibytarna, de potentiellt ”otrogna” väljarna blivit fler. Det är också mer fokus på partiledaren.

Därigenom har bilden av partiledaren, bilden av framförandet, om man framstår som en vinnare eller en förlorare, om man gör bra ifrån sig i debatter, hur man bedöms och framställs i medierna, blivit mer betydelsefullt.

Ovanpå allt detta kommer förstås även de sociala mediernas ökade roll för ”bildsättningen”. Självklart spelar sakpolitiken fortfarande en avgörande roll. Men för en del väljare, särskilt för de som är notoriska partibytare, kan bilden av politiken och av partiledaren fälla avgörandet.

En röra

Och nu är en sak uppenbar. Det går inte särskilt bra för Moderaterna och Ulf Kristersson. Och när det börjar gå dåligt blir mediebilden ofta ännu sämre. Ett problem kokar ned till det politiska handlaget och det politiska omdömet. Alla turer kring den nationella säkerhetsrådgivaren är väl det största enskilda misslyckandet. Två som innehaft posten har nu avgått. De två första som haft denna roll. Det är ju Kristerssons personliga prestigeprojekt. Landerholm är dessutom en gammal vän till Kristersson. Därför är hela den här röran ett personligt politiskt problem för statsministern.

Rekryteringen av Kristerssons företrädare på partiledarposten, Anna Kinberg Batra till landshövdingestolen i Stockholm blev på alla sätt och vis en pinsam historia. Vilket också skadade bilden av Kristersson som en habil och klok ledare. Särskilt sedan hon plockades upp från ”elefantkyrkogården” där de andra ledigförklarade generaldirektörerna placeras, för att utreda just länsstyrelsernas roll i framtiden. Hon agerade ju inte särskilt professionellt och omdömesgillt den korta tid hon var landshövding. När det gäller nära politiska vänner gäller det att agera professionellt.

En olycka sällan ensam

Sedan kom adoptionsutredningen som slog fast att barn som adopterats i Sverige rövats bort sina hemländer. Kristersson var ordförande i Adoptionscentrum när rapporterna om dessa missförhållanden började komma in, utan att ha agerat.

En olycka kommer sällan ensam. Och sammantaget har våren varit motig för Kristersson och satt en negativ bild av han politiska ledarskapsförmågor, eller bristen på dem.
Men det handlar också om Kristerssons ledarskap i ett större politiskt perspektiv. Hela Tidösamarbetet med Sverigedemokraterna var ett brott mot mycket av det moderaterna stått för de senaste decennierna. Efter Trumps tillträde i januari har det faktum att Kristersson surrat sig vid högerpopulisternas mast alltmer blivit en belastning. Särskilt som han inte är tydligt kritisk till Trump.

Det gäller att ha ”is i magen” är budskapet.

Kristerssons katt

Den tidigare partiledaren och utrikesministern Carl Bildt talar däremot klarspråk, liksom många andra europeiska ledare, exempelvis partikollegan i Tyskland, den nye kanslern Friedrich Merz. Det här har gett upphov till ett internt missnöje och kritik mot Kristersson i de moderata leden. Och en betydande nervositet i det moderata partiet, särskilt efter vårens turbulens och vikande väljarstöd.

Även den bild Ulf Kristersson själv vill förmedla av sig själv har blivit en del av problemet. I Svenska Dagbladet skriver Elsa Westerstad på kultursidorna om Kristerssons Instakonto. Där finns många bilder där statsministern växlar mellan att le och se allvarlig ut. ”Ulf Kristerssons bilder gör mig mållös”, skriver hon. Och det är många bilder på familjens katt hunden Winston, med en liten referens till Storbritanniens legendariska konservativa premiärminister med efternamnet Churchill. För ”allt handlar om Ulf Kristersson”, skriver Westerstad.

Men ”nej, statsministern är inte ensam om att putsa på sin image på Insta. Alla Partiledare gör det, men ingen gör det som Ulf Kristersson. Varenda bild pryder han”. Kriget i Gaza och Ukraina finns det inte riktigt plats för. Men vi får se bilder när Ulf Kristersson joggar med Donald Tusk i någon metropol vid något internationellt toppmöte.

Kristersson inte etta

Detta är egentligen en petitess i sammanhanget. Min poäng är att när ett Instakonto blir en medial grej har denna ledande politiker ett problem. Och ja, det har varit en motig vår för regeringen och Kristersson. När Dagens Nyheter presenterar en undersökning om väljarnas förtroende för partiledarna i fem olika avseenden så är Kristersson inte nummer ett i någon av dem. Magdalena Andersson har störst förtroende i tre, och Jimmie Åkesson i två.

Och SCB i juni 2025 blev inte heller något munter läsning. Socialdemokraterna är självt lika stora som Moderaterna och Sverigedemokraterna tillsammans. Men det kunde ha varit värre. Moderaterna är i varje fall lite större än Sverigedemokraterna, visserligen är marginalen bara 0,3 procent. Men som sagt, en opinionsundersökning är bara en undersökning, även om den kommer från Statistiska centralbyrån.

Klart är ändå att Moderaterna och regeringen har problem.

Andersson starkare ställning

Det centrala är att Magdalena Andersson under lång tid haft ett större förtroende än Ulf Kristersson. Detta är en fördel som Socialdemokraterna gör det mesta för att dra fördel av. Det märktes också på Socialdemokraternas partikongress förra veckan. Det applåderades flitigt och rikligt när Magdalena Andersson stod på scenen. Någon skulle nästan kunna kalla detta för en personkult. Hennes tal var också fyllda av ”jag” snarare än ”vi”.

Andersson har en synnerligen stark ställning i sitt eget parti, och förväntats leda partiet till en valseger nästa år. Men det räckte inte hela vägen i valet 2022.

Magdalena Andersson höga förtroendesiffror är alltså Moderaterna största enskilda utmaning. Särskilt som Ulf Kristersson sackar efter. Aftonbladet skrev i veckan om Moderaternas attackplan mot Socialdemokraterna och Magdalena Andersson för att ändra på allt detta.

Under s-kongressen krävde Moderaterna hennes avgång, på grund av lotteriskandalen. Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson utlyste häromdagen en presskonferens bara om Socialdemokraternas ekonomiska politik och hotande ”vänstersväng”.

Ett annat tema är att det blir mer invandring med en rödgrön regering. Det finns uppenbarligen ett stort mått av nervositet i moderaterna just nu, närmast en politisk desperation gränsande till uppgivenhet.

Den moderata partiledningen sänder med den här kampanjen lika mycket en signal inåt mot interna kritiker: nu gäller det att ”sluta leden”.

Negativa kampanjer övertygar inte

Men en gammal politisk lärdom är att en regering måste vara sin egen bästa opposition, och ett parti som befinner sig i opposition måste agera som om den kan bli en habil och effektiv regering. Man kan säga att Moderaterna nu abdikerar från regeringsrollen och fokuserar på att bli en opposition till oppositionen. Det kan lyckas. Men är samtidigt en riskfylld strategi. Men negativa kampanjer riktade till de politiska motståndarna brukar inte övertyga på valdagen. Detta kan vara en lång omväg eller återvändsgränd till Kristerssons valnederlag. Detta är det politiska landskapet och den politiska spelplanen sommaren 2025.

Men det kommer en SCB-undersökning till innan det är dags för val. Det är långt tills vi har svaret om valet.

Håkan A Bengtsson