Det är som att det var mig de sköt

Offren antas ha så kallade gängkopplingar bara för man har brun hud.

Det var något med desperationen i Ismail Jibrils röst – pappan till ett av de mördade barnen i Uppsala – som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på Omar. ”Förtvivlat var jag hela natten ute och sökte efter min son.”

Precis som min egen pappa skulle gjort om det var jag som försvunnit. Det var som om det var mig de hade skjutit. Och sen inte ens brytt sig om att ringa mina föräldrar.

Som arbetarklassunge i utsatt område är det närapå omöjligt att inte passa in på polisens beskrivning

Jag har svårt att släppa de spektakulära och uppmärksammade morden i Uppsala dagen innan valborg. När nyhetsflashen med ett av offrens namn visades på min skärm fick jag direkt panik. Efternamnet var detsamma som en före detta kollega till mig som också bor i Uppsala.

Kanske är det för att jag ser mig själv i Omar? Eller för att jag flera gånger under min tid inom Sveriges Elevkårer besökt hans gymnasieskola? Eller för att min pappa skulle beskrivit mig på samma sätt: skötsam, ambitiös, med en ljus framtid. Omar skulle bli flygtekniker. Jag ville bli byggnadsingenjör. Eller så är det hans sockersöta leende som påminner mig om vänner från förr.

Kanske kommer min frustration av att offren vid skottlossningar som denna antas ha så kallade gängkopplingar, bara för att man har brun hud och befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle?

2024 kom polisen, på regeringens uppdrag, med en lägesbild som enligt dem belägger att 62 000 personer i Sverige har ”gängkopplingar”. Det innebär att de kan länkas till minst två personer som är aktiva i kriminella nätverk. 

Om du vuxit upp som arbetarklassunge, och dessutom bott i ett utsatt område, då är det närapå omöjligt att inte passa in på polisens beskrivning. För 20 år sedan hade jag själv fallit inom polisens väl tilltagna ram. Och det var redan innan våldsutvecklingen tagit sig dagens extrema uttryck. 

Visa mig den urbana arbetarungdom som inte har gått i grundskolan med, spelat i samma fotbollslag eller bott på samma gård eller gata som en person som är involverad i den omfattande narkotikahandeln. Polisens vida definition är närmast ett hån mot alla skötsamma arbetarklasskids.

För några veckor sedan intervjuade jag Mike Malmer, en svart kille med en intellektuell funktionsnedsättning. I dag är Mike ambassadör för Parasportens Special Olympics, känd från tv och en förebild för andra. Men ungdomstiden var stökig. När jag frågar Mike vad som hade kunnat förändra hans kriminella livsbana tidigare än vad som faktiskt skedde kommer svaret direkt: ”Allt jag vill är att bli bemött som en människa.” 

Mikes enkla anspråk är även mitt.

När vi möts. Hälsa på mig. När jag ber dig om en tjänst. Hjälp mig. Om jag blir skjuten – ring mina föräldrar. Och om så krävs för att hitta min mördare, håll ett tolköversatt förhör med min mamma. 

Den här texten skrev sig själv. Så arg är jag. Det är som att det var mig de sköt. Min lillebror bevittnade det. Och ni brydde er inte ens om att ringa mina föräldrar.

Silvia Kakembo